Låt mig aldrig mer höra fågelsång

Det är 1997 och jag sitter här på stenen vid sommarstugan, där gräsmattan tar slut och den vilda ängen börjar, ser ner över sjön och försöker tänka på det som hände den där där sommaren. Sommaren när mamma dog och allt förändrades. Men det finns en närvaro som hindrar minnen att lägga sig en följd så att jag kan fånga dom, göra dom begripliga. Till slut ger jag upp och hör då åter sången från bardomen, den stiger upp ur skymningen som en spröd ton, en melodi, och jag låter mig sakta uppslukas av den. För jag förstår nu att Elisabeth och pappa inte kommer att komma tillbaka, att jag är helt ensam och alltid har varit det, att det är jag och döden och ingenting.

 

 

Med Låt mig aldrig mer höra fågelsång gör Mia Abramsson sin romandebut.